I maj 2010 när jag vandrade var det 20 921 personer som vandrade Camino Frances men bara 749 som vandrade Camino Primitivo.
Jag förberedde mig genom att knalla omkring med ryggsäck hemma, läsa på om leden och planera ungefär hur mycket jag skulle gå varje dag, med 16 dagar på mig så skulle jag få lite tid i Santiago när jag väl kom dit också. Jag beställde ett pilgrimspass från en förening i Norge, det är ett pass som gör att man får sova på härbärgena och det stämplas minst en gång varje dag vilket gör att man kan få sin Compostela (sitt bevis) när man kommer fram till Santiago.
Så kallade fuentes (källor) finns längs med hela vägen där man kan fylla på vatten i sina flaskor.
Det började med att resan blev uppskjuten så istället för att åka i mitten av april så flög jag den 3:e maj. Jag minns inte så mycket från den dagen mer än att det var lite pirrigt plus att jag flög via London så jag fick sitta där och vänta ganska länge vilket gjorde att jag hann läsa ut min bok. Jag flög till Santander, tog en lokalbuss in till busstationen och sedan en buss till Oviedo. På lokalbussen visade det sig att jag hade för stora sedlar, så jag skulle inte få åka med, som tur var hade jag precis träffat på en tjej som också skulle vandra och hon var snäll och betalade min biljett tills vi kom in till Santander. Väl där hjälpte hon mig att köpa en biljett till Oviedo och växla mina pengar så jag kunde betala tillbaka. Någonstans där på busshållplatsen i Santander insåg jag att de flesta inte ens kan ett ord engelska och jag kunde i stort sett bara säga hej på spanska, så en språkkurs innan kanske inte hade varit fel.
Vi skiljdes åt och jag satte mig på bussen till Oviedo, den här tjejen berättade att härbärgena stänger runt 22 och sedan är låsta. I min dagbok för vandringen har jag skrivit ”vi får väl se var jag sover i natt” jag tänkte nog att det ordnar sig på nått sätt (det brukar det ju alltid göra). Väl framme i Oviedo spöregnade det, jag hade en liten karta med mig som visade sig vara helt värdelös, men jag gick på känn och hittade fram till härbärget, då var nog klockan runt 23.30. Det var helt mörkt, tyst och folktomt på gatan. Men jag hittade en dörrklocka och prövade att ringa på den, inget hände, jag var på väg därifrån men så tänkte jag att jag testar att knacka också och till min stora glädje kom en man och öppnade, han muttrade lite på spanska och pekade in i ett rum på en tom bädd. Alla sov och jag försökte vara så tyst som möjligt. Sen tog det nog nästan en timma innan jag somnade, mest för att några snarkade så högt att inte ens öronpropparna hjälpte.
Såhär kan det se ut på härbergena, det ni ser på bilden var all min packning under 16 dagar...
Jag tänker inte gå igenom allt som hände och alla etapper för det skulle nog bli en hel bok. Men jag kan väl säga att trots att jag gått in mina skor ordentligt fick jag blåsor på lilltårna redan andra dagen så resten av vandringen tejpade jag dom.
Lite dimmigt ibland skulle man kunna säga.
En dag vandrade jag i nästan 10 timmar, jag tog en hög rutt upp på en bergskam på 1200m där större delen av vägen var helt obebodd, jag fick lite varningar om att gå den vägen för att det kunde ligga snö kvar, men jag kände att jag ville gå den vägen. Det var helt klart värt det, det var dock väldigt mycket dimma men jag fick se vildhästar där uppe, riktigt häftigt! Efter den här dagen var jag helt slut och undrade om jag ens skulle orka gå en meter dagen efter...jag gick i 7 timmar...det säger ganska mycket om den här typen av vandring tror jag, man kommer in i en annan rytm. Man hanterar att man har ont och är trött på ett helt annat sätt än man gör i vanliga fall, man kan gå en mil i uppförsbacke för enda vägen att gå är framåt.
När jag gick vilse fick jag den här utsikten, inte så illa.
Även om de här lederna vanligtvis är bra uppmärkta så finns det ställen där det är lite mer osäkert, de flesta gånger det är så är det bara att fortsätta på samma väg, men en dag lyckades jag gå helt vilse, då inser man hur utlämnad man är, utan kompass (såklart) mitt ute i ingenstans, tryggheten finns i att man har sin ryggsäck med sig, att man faktiskt kan sova ute en natt om det skulle vara så och så länge man fortsätter gå så kommer man förr eller senare till en väg och människor. Nu blev det inte så dramatiskt för mig, efter lite virrande och gå på känn så var jag tillbaka på leden efter nån dryg timma.
Det var ganska många av de jag träffade på vägen som avbröt vandringen för att det var för tufft, i efterhand har jag också fått veta att den här leden är en av de mest krävande att vandra på på grund av att det är så mycket berg och det var mycket upp och ner, i stort sett de flesta dagar faktiskt men för mig fanns aldrig tanken på att avbryta.Man träffar på människor man aldrig skulle kommit i kontakt med annars och även om jag inte har haft kontakt med nästan nån av dom efter så har dom en betydelse för mig än idag.
Men det var inte bara dimmigt och regnigt hela tiden.
I Melide går Camino Primitivo ihop med Camino Frances då fick jag lite av en chock, från att ha träffat på max 10-12 vandrare per dag var det här otroligt mycket folk, härbärget var jättestort och det var runt 30 bäddar i varje rum. Det kändes helt galet.
Monte do Gozo - sista stoppet innan Santiago
Framme i Santiago de Compostela
Katedralen
Mot slutet av vandringen kändes det som att jag hade velat fortsätta i ett par veckor till, men samtidigt hade jag så otroligt ont i fötterna en muskelbristning i låret som jag fått ett par år innan hade gått upp så att jag knappt kunde gå och sen är man mentalt trött på ett sätt jag nog inte varit förut.
Sanctuary of Virxe da Barca (1544) som blev träffad av blixten och brann i slutet av förra året.
Jag vandrade i totalt 13 dagar, i genomsnitt ca 3mil per dag förutom två dagar när jag gick 5,5 resp 7,5km. Väl framme i Santiago de Compostela var det hur mycket folk som helst, jag gick på pilgrimsmässa i katedralen åt med några av vandrarna jag träffat på vägen, men sen fick jag nog. Det var alldeles för mycket folk och saker runt omkring så jag bestämde mig för att åka ut till kusten till Muxia. Supervackert! Jag kom tillbaka till lugnet, men tyvärr blev jag också magsjuk precis när jag kom fram, så jag var lite matt.
Sedan åkte jag även ut till Finisterre, som ibland kallas end of the camino. Leden är uppmärkt hela vägen ut till både Finisterre och Muxia, jag skulle inte hinna gå sträckan så jag tog bussen istället.
Nästa gång vill jag vandra hela vägen ut.
Spännande!